Svenska

Den vita stenen. Vilse i Pannkakan. Fem myror är fler än fyra elefanter. Tårtan. Ville, Valle och Viktor. Kalles klätterträd. Barnjournalen, Tjejerna gör uppror. Alfons Åberg ... Listan över de barnprogram som producerades och sändes av Sveriges Television på 1970-talet kan göras lång. Det är program som har format generationer av unga människor och - fyrtio år efteråt! - fortfarande diskuteras och väcker starka känslor. När Sverige fick en andra TV-kanal 1969 så innebar det startskottet för en revolution av barnprogrammen. Synen på barn ändrades dramatiskt. Stora ekonomiska resurser tillfördes. En rad av Sveriges främsta producenter, författare, filmare och konstnärer drogs in i processen. Om barnprogram tidigare hade varit styvmoderligt behandlade fick de nu högsta status. Resultatet blev en storhetstid utan motstycke och många av de program som då tillkom räknas idag som omistliga klassiker. I När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen kan kulturjournalisten och forskaren Malena Janson för första gången berätta hela historien om denna vitala och orättvist förtalade epok. OM FÖRFATTAREN Malena Janson är kulturjournalist och samordnare för barn- och ungdomsfilm på Svenska Filminstitutet. 2007 doktorerade hon på en avhandling i filmvetenskap om svensk barnfilm, Bio för barnens bästa?: Svensk barnfilm som fostran och fritidsnöje under 60 år (Acta). UR BOKEN Barnprogramproduktionen under min uppväxt hade en ekonomisk och konstnärlig glansperiod vars like inte setts vare sig förr eller senare. Det förstod vi förstås inte medan det pågick, utan det har jag insett efter flera års studier av den svenska barnkulturen. Vartenda papper i Sveriges Radios dokumentarkiv och varenda minut av bevarad film i Kungliga bibliotekets audiovisuella arkiv vittnar om det. Liksom varje ord som sägs av de personer som själva var med och skapade kulturen åt oss.

Det är en kamp om resurser ute på redaktionerna. Allt färre måste hinna med allt mer. Undersökande journalistik tar tid. Det är en ekvation som är svår att få ihop, i synnerhet när man tampas med trilskande tjänstemän, segdragna beslutsprocesser, snåriga regelverk och annat som kan dyka upp när man kartlägger missförhållanden, mygel och maktmissbruk. Den ständiga tidspressen gör också att lobbyisters pressmeddelanden, debattinlägg och opinionsundersökningar lättare undgår den kritiska granskning de alltid bör mötas av innan de förmedlas vidare. Men det går att skapa tid och möjlighet att gräva och granska, oavsett om man arbetar på en stor redaktion eller en liten. Och lobbyisternas metoder för att regissera samhällsdebatten går att genomskåda och bemöta. Den här boken vill visa hur man gör, vad man bör känna till och hur man tar sig hela vägen fram, trots alla hinder på vägen. Enkelt är det väldigt sällan. Det gäller att vara envis, påläst, orädd och kreativ. Det är de skribenter som medverkar i boken och delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter.

<p>Nyheter är känsla, konvention och förväntan, menar Erik Fichtelius, författare till <i>Vad är en nyhet?</i>. Någon mer allmänt accepterad definition av begreppet finns inte, men den erfarne journalisten vet ändå precis vad som kittlar och vad som inte gör det. Med humor, finurlighet och stor insikt i mediesamhället förr och idag skildras här nyhetsbegreppets viktigaste komponenter. Grunden för dagens nyheter, får vi veta, är människans instinktiva behov av att få information om vad som händer utanför individen.</p><p><b>Erik Fichtelius</b> är en av Sveriges mest erfarna och kända journalister, genom åren bl.a. verksam som reporter på Aftonbladet, Ekot och Aktuellt. Under flera år var han VD för Utbildningsradion UR, och 2010 utsågs han till hedersdoktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet. Tack vare breda kunskaper från flera decennier tillbaka är Erik Fichtelius, enligt oss, den expert i landet som på bästa sätt förmår sammanfatta nyhetsbegreppet. Med glimten i ögat och ena foten i det nya och digitala, den andra i en ryggsäck tätt packad med erfarenhet, guidar han läsaren bland medielandskapets höga och låga kullar. Sedan det prestigefyllda Stora Journalistpriset instiftades har bara fem journalister vunnit det vid fler tillfällen än ett. Erik Fichtelius är en av dem.</p><p>"<i>Språkligt flyt och seriöst anslag kryddat med erfarenhet, kunskap och humor.</i>" Mats Rosén, BTJ</p><p>"<i>Upplägget är pedagogiskt och kul.</i>" Jönköpings-Posten</p><p><b>Vad är-böckerna </b>är enkelt uppbyggda, en fråga ställd av svararen själv, sen ett kort och ett långt svar på den frågan. Böckernas idé är att på ett rakt, intelligent och humoristiskt sätt ge snabb allmänbildning kring komplicerade eller enkla frågor. Vad är-böckerna skrivs av de främsta i sitt ämne och varierar därför i tonläge med författaren, men formen är densamma och håller på så vis ihop serien. En konceptserie skapad av konstnären Ernst Billgren och förläggaren Susanne Hamilton. </p>

<p>Bildjournalistik liknar inte någon annan fotografisk genre.</p><p>Bildjournalister får sällan välja motiv, tidpunkt eller plats. Ofta är de hänvisade till det alldagliga: tjänstemän med vardagligt utseende och diskret klädsel, verksamma i genomsnittliga kontorsmiljöer. Fotografen hamnar där för att det är en bördig mark för textjournalistik. De träffar någon som har en berättelse, en åsikt, en erfarenhet eller en kunskap. Orden är det bärande innehållet, och de går inte alltid att visualisera i fotografisk bild.</p><p>Dessa omständigheter formar till stor del arbetets villkor långt från den bild av yrket som tävlingar som Årets Bild och World Press Photo ger.</p><p>En bildjournalists vardag går ut på att ständigt anpassa sig och gilla läget. Fotografen ska kunna tänka nytt på en sekund och se sig om efter nya möjligheter inom de snäva ramar som begränsar uppdraget: att göra något visuellt intressant av en verklighet som inte är det, ofta under tidspress och inte sällan med relativt motvilliga modeller.</p><p>Det är vad den här boken handlar om.</p><p></p><p>Göran Segeholm är fotograf, skribent, föreläsare och fotopedagog med över tjugofem års erfarenhet av att utbilda skribenter och fotografer i bildjournalistik, både praktiskt och teoretiskt. Göran undervisar vid Fotografiska i Stockholm, Högskolan i Jönköping och Fojo, som är en del av Linnéuniversitetet. <i>Bildjournalistik</i> är hans sjätte bok med fotografi som tema.</p><p></p><p>Utgiven i samarbete med Medieinstitutet Fojo.</p>

vad händer när du träder fram i offentligheten och utger dig för att berätta sanningen om dig själv och ditt liv? Aldrig tidigare har vi så snabbt med hjälp av olika medier kunnat nå ut och skapa föreställningar om oss själva och reagera på vad andra skriver. Blondinbella säljer sitt boostade ego och Kissie provocerar, Per Olov Enquist tycks skydda sin integritet medan Ann Heberlein strävar efter att det sjuka jaget ska bli friskt. I Bodil Malmstens (b)loggböcker möter vi ett flyktigt jag anpassat efter ny och gammal medieteknik. Dokusåpor, bloggar, bekännelser och självbiografier är delar av en marknads­inriktad realitykultur som sätter jaget i centrum. Jagets scen. Självframställning i olika medier visar hur en nyliberal individualiseringsideologi får sitt genomslag i offentligheten och hur det påverkar vår uppfattning om vad en västerländsk individ är och bör vara.

"Wolfgang Ernst ger raka svar på frågan om vad digitaliseringen gör med arkiven." (Copyriot)<br/><br/>"(E)n uppslagsrik essä om arkiv idag och igår, arkivet som metafor för allt mänskligt vetande och vilken roll arkivet (det faktiska och metaforiska) kommer att spela i framtiden." (Norrköpings Tidning)<br/><br/>Alltsedan den moderna historiografin föddes har arkivet utgjort samhällets minne. Alltsedan Michel Foucault utmanade samma historiografi har arkivet omvänt betecknat det som inte låter sig nedtecknas. I <i>Sorlet från arkiven</i> konfronterar den tyske mediearkeologen Wolfgang Ernst dessa olika sätt att tänka arkivet med datalagringens rent tekniska villkor. Först när arkivteorin tar hänsyn till vad just lertavlor eller papper, celluloid eller elektroniska kretsar kan lagra kommer den att kunna förklara varför något alls låter sig minnas. Att detta i dag blivit uppenbart hänger samman med de digitala databasernas explosionsartade framväxt. Från att ha varit den trösterika platsen där historien hålls i minne har arkivet blivit den löftesrika källan till flödet av information och underhållning. Sorlet från arkiven är ett försök att i essäns form undersöka vilka konsekvenser denna förändring av arkivets materialitet får både för vad som låter sig arkiveras och för vår förståelse av detsamma. Samtidigt är essän ett inlägg i en vidare kulturanalytisk diskussion. I Michel Foucaults och Jacques Derridas efterföljd har arkivet förvandlats till en kulturteknisk universalmetafor för alla möjliga former av minne, vetande och hågkomst. I likhet med många hävdar Ernst att vi måste återvända till arkivet, men inte för att uppsöka den ursprungliga ort där historien återuppstår, utan för att analysera vetandets villkor. Till skillnad från andra som låtit sig inspireras av den franska, filosofiska läsningen av arkivet menar emellertid Ernst att det inte kan reduceras till en epistemologisk metafor. Tvärtom måste arkivets epistemologiska implikationer analyseras underifrån, utifrån dess lagringsmedier. Arkivet är inte bara den historiska horisont under vilket vetandet framträder, det är självt en historisk skapelse vars skiftande tekniker tillåtit olika former av vetande att uppstå.<br/><br/>Wolfgang Ernst är professor i medieteori vid Humboldtuniversitetet i Berlin och författare till flera böcker om historiografi, arkiv och arkivteori.

<p>Under 1700-talet växte den moderna offentligheten fram. Den klassiska retoriken som tidigare satt ramarna för offentlig kommunikation befanns nu vara otillräcklig i stället prövades olika former av samtalets retorik.</p> <p>Ann Öhrberg undersöker i boken två svenska arenor vilka var präglade av samtalets retorik: pressen under 1700-talets första hälft och ordenslivet under dess andra. Här var uppfattningar om offentlig kommunikation, medborgarskap, nation, konsumtion och kön satta under förhandling. Öhrbergs studie visar hur det offentliga skapades i motsättning till det privata, men också till det hemliga när olika exkluderande kommunikativa tekniker skiktade publiken. I dessa processer var föreställningar om kön centralt, och mot slutet av 1700-talet kom kvinnor för många decennier att definieras ut ur det offentliga.</p> <p>På omslaget till denna bok avbildas en vy över Stockholm sedd från Lejonbacken som den såg ut mot slutet av 1700-talet. Det vi ser är en kontrast mellan ståtliga stenhus och en ganska lantlig inramning, där en enkel träbro förbinder Norrmalm med Gamla stan. Staden som plats och staden som idé var centrala begrepp för den sakta framväxande offentligheten.</p> <p>Ann Öhrberg är docent och lektor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet</p>